Jag skulle ju berätta om varför vi fick stanna några dagar längre på sjukhuset efter att W blivit född, men har inte haft tid att sätta mig ner och skriva. Här kommer den korta versionen.

 

Eftersom det blev kejsarsnitt så var vi beredda på att behöva stanna några nätter på sjukhuset, någon "tidig hemgång" skulle det inte bli. Efter 3 nätter (4 för mig), så ville vi verkligen åka hem, men det skulle visa sig bli två nätter till på sjukhuset. Det blev en besvikelse. Jag ville verkligen för allt i världen slippa vara kvar på sjukhuset. Den tredje morgonen gjordes en läkarundersökning på Wilma, så som det görs före de skickar hem en. Det visade sig dock att hon blivit uttorkad och behövde stanna kvar på sjukhuset ännu några dagar. Jag hade helt enkelt haft för lite mjölk att ge henne. Lite över 12 % hade hon gått ner i vikt. Det blev ingen trevlig fortsättning på den dagen. Jag som varit helt inställd på att få åka hem fick nu information om att W måste flyttas upp till barnintensiven. Bara namnet på avdelningen ger ju kalla kårar. Så hon flyttades upp några våningar och fick komma in i en sal där det fanns andra bebisar som också behövde lite extra hjälp och omsorg, bl.a. för tidigt födda.

 

Då de skulle lägga en näsmagslang på henne så brast det för mig. Tårarna sprutade, både på mig och henne. Jag kunde inte se på då de lade dit slangen så Johnny fick stå bredvid istället. Nu skulle hon alltså få ersättning via slangen, samt från flaska. Jag fick också pumpa bröstmjölk att ge henne. Jag ville såklart amma, men först måste hon få i sig ordentligt för att gå upp i vikt. Hon hade ju gått ner från 3590 till 3150 om jag inte minns helt fel. Så en hel del alltså.

 

Följande natt stannade jag kvar på BB avdelningen medan W fick vara på intensiven. Vi hade nämligen ännu inget eget rum på den avdelningen. Den här natten övertalade jag också Johnny att sova över med mig, skulle nog inte ha orkat annars. Bara jag tänker på den här dagen och natten börjar tårarna rinna. Följande morgon gick vi genast upp till intensiven. Wilma hade sovit bra. Under dagen blev jag utskriven från BB och vi fick ett familjerum på intensiven. Det kändes skönt att få ta henne med sig och stänga dörren till rummet. Alla värden såg bättre ut och vikten hade börjat stiga. Hon var kopplad till en apparat som visade puls m.m. Direkt något var avvikande så alarmerade apparaten. Bra förstås, men man satt ju och såg på den där saken hela tiden för att försäkra sig om att allt var okej. Lite stressande var det. Dessutom måste man ju koppla löst henne varje gång man skulle ta upp henne.

 

Efter att bara sett ett tråkigt tak i flera dagar var utsikten från familjerummet en fröjd för ögat. Fick också möjligheten att röra på mig lite och åka ner till huvudingången och ta lite frisk luft. Tänk vad lite frisk luft kan göra gott! Tänkte nästan bli tokig av att bara vara inomhus. Gick in på sjukhuset en lördag kväll och först på torsdag kväll kunde jag gå ut och ta lite luft. Ville verkligen åka hem, där ytterdörren inte är så långt borta. 

 

Följande natt gick helt okej. Skulle ge mat var tredje timme. Fick ju plinga på och be om hjälp och det gjorde vi. Lite hjälp med amningen fick jag också. Det hade inte gått så bra med den då jag ständigt kände mig stressad, visste att det skulle börja gå bättre bara vi slapp hem.